En dag i taget.
Vissa dagar går fort så jag knappt hinner vakna innan det är dags att gå och lägga mig igen. Andra dagar går så långsamt att de känns evighetslånga.
Nu är det 10 dagar till BF. Ur det perspektivet känns det långsamt. Jag hoppas och hoppas på tidigare ankomst. Jag vill vara mig själv igen! Jag vill hålla min bebis i famnen. Jag vill bli tvåbarnsmamma nu nu nu! Jag vill inte vänta mer. Längtan är så stor så stor och jag har ännu mindre tålamod för varje dag.
Ska bli spännande att se vad det är för filur som bor i magen. Vem är bebisen lik? Mig? Nicklas? Elias? Oron inför förlossning är bortblåst. Jag vill bara göra det. Jag är redo, 24 timmar om dygnet. Otroligt att man längtar så mycket efter den smärtan, otroligt att längta så efter någon man inte känner eller träffat än. Fantastiskt att snart få uppleva lyckan, kärleken och stoltheten över ett barn till. Om det är möjligt att känna samma som sist?
Jag vet att man säger att man älskar alla sina barn lika mycket. Och om jag kan älska detta lilla knyte lika mycket som jag älskar Elias ska bli intressant att själv få uppleva. För kärleken för honom överträffar allt. Jadu bebis, det blir en utmaning för dig ;-P
