Emmelie

Då var halva veckan avklarad. Inte klokt vad tiden springer på, jag hinner fortfarande inte riktigt med. Man undrar var detta ska sluta. Med denna takten sitter man väl snart där, på hemmet. Barnen är vuxna och har egna barn. Haha, nej. Så fort får vi inte hoppas det går. Men nu fattar man att det gäller att ta vara på varje dag, njuta av detta härliga, underbara liv jag lever.

- När jag tänker på Elias ser jag honom framför mig. Med sitt ljusa ruffsiga hår, det stora leendet och de härliga blå ögonen. Jag blir så stolt, att jag är hans mamma. Jag och Nicklas har skapat denna fantastiska varelse. Att få följa hans framsteg varje dag är otroligt. Han blir snart 15 månader. Om man tänker på framtiden så är jag väldigt bestämd när det gäller syskon till Elias. Klart han ska ha syskon, ett i alla fall. Men frågan är om man kan älska flera barn lika mycket? Finns det så mycket kärlek i en mamma? För så mycket som jag älskar min son, trodde jag aldrig jag skulle kunna älska en människa. Sentimentalt, jag vet.

En annan grej som gör mig ganska rörd eller som får mig att må bra och bli glad, det är när någon annan ger mig tillit. Att jag får ta del av grejer som bara är för vissa speciella. Det gör att man växer ett par centimeter, att man får, är "godkänd" att ta del av det allra innersta av någon annan. Flummig text känns det som?!