Så var måndagen snart förbi...
Usch ja, tiden bara rusar fram och det är endast 11 dagar kvar tills julen är här. Nu är till och med Luciadagen strax över, vilket direkt får mig att tänka tillbaka på fredagen och Elias luciatåg. Åh, ja, jag kan helt enkelt inte låta bli...
Sitter och tittar på Svenska hjältar-galan och blir så glad att se att det finns så goda människor i vårt land. Med tanke på allt annat tråkigt som händer så satt denna galan som en smäck idag. Självmordsbombare i Stockholm, vart fan ska det sluta?!
Lika mycket som jag gråter av glädje för svenskarnas hjältedåd, lika mycket kan jag gråta över onda människor. Såg ett klipp på Youtube idag, som fick mig att storböla... Av hat, av så grymt hat till en människa jag förmodligen slagit ihjäl om jag träffat henne. En mamma i USA som på sitt eget vis torterar sin son som råkat i trubbel i skolan. Pojken är nog 5-6 år och har bråkat med en klasskamrat. Hon skäller ut honom, häller stark sås i munnen på honom som han ska hålla kvar tills hon läst lusen av honom en gång till.. Som om inte detta var nog kastade hon in honom naken i duschen, med tempen på det kallaste. Pojken skrek och grät och bad om förlåtelse säkert tusen gånger och ändå fortsätter hon?!
Jag hade nog, på riktigt gjort henne riktigt illa just i det läget, jag grät så jag trodde ögonen skulle gå sönder. Det gjorde så ont i magen att jag trodde jag skulle svimma.
Så... Kommer man hem till väldens sötaste lilla pojke (som vissa stunder går mig på nerverna) och då undrar man verkligen hur man ens kommer på att vara så elak mot sitt eget barn?! Hur är det möjligt? Kan man göra så, har man inget samvete alls i kroppen och jag önskar henne samma jävla sjuka behandling tillbaka. Jag hade skrattat HÖGT åt henne. Det är inte ofta man känner ett sånt här hat mot folk, men om ni ser klippet förstår ni nog precis vad jag menar.
Sitter och tittar på Svenska hjältar-galan och blir så glad att se att det finns så goda människor i vårt land. Med tanke på allt annat tråkigt som händer så satt denna galan som en smäck idag. Självmordsbombare i Stockholm, vart fan ska det sluta?!
Lika mycket som jag gråter av glädje för svenskarnas hjältedåd, lika mycket kan jag gråta över onda människor. Såg ett klipp på Youtube idag, som fick mig att storböla... Av hat, av så grymt hat till en människa jag förmodligen slagit ihjäl om jag träffat henne. En mamma i USA som på sitt eget vis torterar sin son som råkat i trubbel i skolan. Pojken är nog 5-6 år och har bråkat med en klasskamrat. Hon skäller ut honom, häller stark sås i munnen på honom som han ska hålla kvar tills hon läst lusen av honom en gång till.. Som om inte detta var nog kastade hon in honom naken i duschen, med tempen på det kallaste. Pojken skrek och grät och bad om förlåtelse säkert tusen gånger och ändå fortsätter hon?!
Jag hade nog, på riktigt gjort henne riktigt illa just i det läget, jag grät så jag trodde ögonen skulle gå sönder. Det gjorde så ont i magen att jag trodde jag skulle svimma.
Så... Kommer man hem till väldens sötaste lilla pojke (som vissa stunder går mig på nerverna) och då undrar man verkligen hur man ens kommer på att vara så elak mot sitt eget barn?! Hur är det möjligt? Kan man göra så, har man inget samvete alls i kroppen och jag önskar henne samma jävla sjuka behandling tillbaka. Jag hade skrattat HÖGT åt henne. Det är inte ofta man känner ett sånt här hat mot folk, men om ni ser klippet förstår ni nog precis vad jag menar.
Kommentarer
Trackback
